Om att vara ensam

Jag är inte den som känner mig ensam. Jag har alltid tyckt om att vara ensam, stänga om mig på kvällarna, ha nån dag ibland då jag är helt själv. Så att vara ensam för mig är inget dåligt, det är något jag föredrar. Och där för är den här ensamhet-känslan okänd för mig.
Men i onsdag så kände jag mig riktigt ensam för första gången ensam. Trots att mamma och pappa satt framför mig på skype så kände jag mig ensam.
I onsdag gick min farmor bort. Något jag kanske gick och väntade på då hon har haft cancer. Och eftersom att min morfar gick bort i våras så tänkte jag att jag visste hur det kändes.
Men att vara i ett annat land, långt bort ifrån alla som också sörjer, långt bort ifrån alla du just då vill vara med, de du vill sörja med, det är väldigt jobbigt. Jag var helt ensam i all sorg, trots att de andra finns i Sverige och sörjer så är jag här i Tyskland helt själv.
Så just nu är de här stunderna av ensamhet till för att andas, sörja och använda ensamheten till att ladda upp, så att jag kan vara normal då jag inte är ensam.

Annonser

4 thoughts on “Om att vara ensam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s