Älskade Morfar,

Jag minns det som om det vore igår, vägen ner i bilen. Jag var nervös, för även om jag visste att detta var nått jag skulle behöva göra fler gånger så var detta första och jag visste inte hur jag skulle känna eller regera.

Jag tror jag blir ledsen så fort jag ser dig ligga i den där sjukhussängen. Eller, det är ju inte du som sitter där. Det är en mager liten person som sakta men så snabbt tinar bort framför mina ögon.
Vi varvar med att stå och sitta omkring dig. Medan du i godan ro fixar med ditt fiskenät så försökt vi så gott vi kan kommunicera med dig. Men du bara pillar med ditt fiskenät, som ingen annan av oss kan se.

Så måste vi åka därifrån. Helt plötsligt så kommer den där stunden, den där stunden med dig som alltid kommer att finnas kvar på min näthinna. Att säga hejdå.
När det är min tur vet jag inte om jag kommer kunna säga nått överhuvudtaget. Vi kramas tillslut, jag och det lilla som är kvar av dig.
”Hejdå morfar” säger jag. Ditt svar gör då så himla ont och får hela mig att bryta ihop.

Dagen efter stannar jag hemma från skolan. Jag vill inte vara nånstans där jag inte kan försvinna in i mitt eget skal ifall du skulle försvinna.
Matilda vill inte att jag ska vara ensam och sitter med mig i min soffa hela eftermiddagen.

Sen knackar det på dörren. Lilla kusin Ella och Ulrika står där.
”Farfar är död nu” säger lilla Ella. Allt jag kan få fram är: är han.
Efter lite gråt och kramar med Ulrika så skiljs vi åt.
Jag gråter en stund till med Matilda i soffan innan jag lugnar mig. På nått sätt är jag lite lättad. Väntan är över.

Du har fått gått åkt iväg nånstans där du inte behöver vara sjuk, inte behöver va ont. Där är du sådär rund och go igen, som den morfar jag alltid kommer att minnas.
Den morfar som köpte lördagsgodis med oss på lördagar, bjöd på stekt sill, son utmanade oss att slå ”allt vad ni kan” i din kulmage och den som alltid hade ett leende på läpparna.

Idag är det ett år sedan och jag saknar dig lika mycket varje dag.
Det är så mycket i mitt liv jag skulle vilja att du var med i.
Jag skulle vilja att du fick vara med på min avskedsmiddag innan jag flyttade hit ner.
Du sa en gång att mamma åkte som en person och kom hem som en annan när hon var aupair. Jag hade velat att du fått träffa det nya jag.
Jag skulle velat brevväxla med dig, fått berätta om alla äventyr, alla städer jag besökt och om det människor jag träffat.

Men jag vet redan att du ser allt jag gör, följer mig i varje steg. Jag behöver inte berätta, du ser och kommer alltid att se.

Och jag hoppas att det är som du sa, precis innan vi skiljdes åt för sista gången.
”Hejdå, vi ses snart”

Annonser

4 thoughts on “

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s